I maj 2019 fattade jag mitt livs kanske mest drastiska och otippade beslut. Jag sade upp mig från mitt välavlönade jobb på Yle, avbröt en uppåtpekande karriärbana, ömsade mitt skinn och ansökte i stället om en studieplats vid yrkesskolan Axxells trädgårdsmästarutbildning i Överby, Esbo.
För många i min närkrets kom beslutet som en total överraskning, men för mig personligen var det slutföljden av en lång härledningsprocess. Det var som om något slutligen klickade. En ekvation, som länge hade verkat olöslig, avslöjade plötsligt sitt svar. Jag insåg att jag i min jakt efter efter ett meningsfyllt liv hade valt totalt fel riktning, och att jag för att hitta det jag så uppenbart suktade efter måste göra något så dramatiskt, men simpelt som att helt enkelt vända om.
Två år senare är jag ännu på samma spår och fast övertygad om att beslutet jag fattade var det rätta. Ångesten har sakta gått upp i rök och blivit ersatt av en vision, en affärsplan, en fastighet med åker samt verktyg, material och naturligtvis också en hel drös kunskap och erfarenhet. Våren 2022 påbörjar jag därmed förhoppningsvis ett nytt kapitel i mitt liv och startar en ny tillvaro som bonde och ägaren av en regenerativ, småskalig och mångsidig grönsaksodling i Svartå bruk.
Till min förvåning – och förtjusning – har jag småningom insett att jag under inga omständigheter utgör ett undantag, utan att jag är en del av en global rörelse som i mitt tycke ännu är i startgroparna. Enligt en undersökning som utfördes av Kantar TNS har intresset för trädgårdar och odling i Finland formligen exploderat. Ännu år 2014 uppgav sig endast fyra procent av under 25-åriga finländare vara väldigt intresserade av trädgårdsskötsel. När samma undersökning utfördes år 2020 hade siffran bland under 25-åringar sexdubblats till 24 procent.
Samtidigt har intresset för kulinariska upplevelser samt hållbart, etiskt och lokalt producerade livsmedel stadigt ökat, speciellt bland yngre personer. Inom turismbranschen läggs det exempelvis en allt mera central vikt på matturism, och enligt en undersökning gjord av booking.com syns det ökade intresset speciellt bland unga. 79 procent av personer födda efter 1982 vill resa till ett turistmål som är känt för sin matlagning, och i Hungry for Finlands matresestrategi för åren 2020-2028 förutspås det att generation Z (personer födda efter 1996) kommer att bli den nya “super foodie”-generationen.
Allt detta har dels att göra med den instabilitet som präglar vår samtid. Det finns en latent och romantisk trygghet i trädgårdsskötsel, odling och mat som vi i osäkra tider gärna tyr oss till. Det “enkla”, “lilla” eller helt enkelt “goda” livet med hela dess koreografi är för många inget annat än en kortlivad tillflyktsort, men jag tror samtidigt att något mera permanent håller på att ske. En hel värdegrund är i gungning, vars effekter går att skönja på många olika håll.
På politisk nivå går detta till exempel att se i EU:s “Från jord till bord”-strategi, som offentliggjordes i maj 2020. Enligt denna ska EU bland annat sträva efter kortare leveranskedjor, befrämja en långsiktigt hållbar livsmedelsproduktion och erbjuda stödformer också för småskaligt jordbruk. När mantrat länge har varit “Go big or go home”, blir det nu förhoppningsvis lättare att skapa ekonomiskt hållbara affärsmodeller utan att odlandet måste rationaliseras in absurdum.
Ett annat mera symboliskt exempel går att hitta inom stadsplaneringen, där många anser att skyskrapornas era nu är förbi. Dessa extravagansens symboler har blivit passé, till förmån för mera ödmjuka lösningar närmare markytan. “Less is more”, eller “Small is beautiful”, som ekonomen E.F. Schumacher redan för snart 50 år sedan försökte övertyga oss om.
Internet har befriat informationsväxlingen odlare emellan och möjliggjort skapandet av allt starkare internationella nätverk. För mig har detta bland annat medfört att min viktigaste förebild är den kanadensiske grönsaksodlaren J.M. Fortier, som har bevisat att det går att odla grönsaker utan att ty sig till maskiner, bekämpningsmedel, monokulturer eller fossila gödselmedel, och att du med rätt tekniker, noggrann planering och ett samspel med naturen i stället kan få en liten odling på under en hektar att bli både lönsam och miljövänlig. Jag tänker ofta på något som Fortier i många tillfällen har upprepat: “What we need is not mass production, but production by the masses”. Hans vision är att varje familj borde ha sin egen odlare som skulle försörja dem och cirka 100 andra familjer med färska livsmedel, och trots att det låter som en utopi så tror jag att det finns en färdigt utstakad väg som kunde leda oss dit. Det är värt att begrunda att det i Finland för tillfället finns ett tiotusental personer som arbetar med något så meningslöst som telefonförsäljning. Detta
är vägen vi som ett samhälle hittills har valt: färre bönder och fler telefonförsäljare. Med tanke på att våra bönder inte bara ansvarar för vår mat, utan också för vår jordmån, vår luft och vårt vatten, är situationen ohållbar och absurd. Medelåldern för våra bönder bara klättrar, medan antalet gårdar bara blir allt färre. Men en ny generation odlare och en ny värdegrund är på kommande, och trots dess utmaningar – eller kanske just på grund av dessa utmaningar – anser jag att odling är en framtidsbransch.
Vi har alla på sistone ändå fått oss en rejäl läxa i hur omöjlig framtiden är att förutspå. Mycket styrs av variabler vi inte känner till eller så kallade “black swan events”: överraskande och oanade händelser med omfattande konsekvenser. Det oaktat vågar jag åtminstone påstå att distansarbete har blivit en etablerad del av vår nya vardag, vilket i samband med det ovanstående kan medföra att landsbygdens utveckling just nu är i ett brytningsskede. Som en liten joker i ekvationen vill jag också nämna de självstyrande bilarna, som oundvikligen kommer att ha en inverkan på hur vi ser på vår omgivning, var vi vill bo och hur vi väljer att röra på oss. Jag tror – och hoppas på – att vi nu står inför en renässansperiod för landsbygden, med många positiva ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarhetseffekter. Det finns ljus i tunneln, och vi är äntligen på väg åt rätt håll.
Rafael Donner
Skribent, blivande trädgårdsmästare och Slow Food Västnylands viceordförande